min första sockerförälskelse var nötcrémen. den var söt, knaprig, kom i en smidig förpackning och krävde lite skills för att få ut det sista i påsen, en liten utmaning också.
men jag tror att det var något mer med den lilla nötcréme-påsen än att den bara var god. det var hela grejen runt den när jag var liten. eller i alla fall det där ögonblicket jag alltid kommer minnas, då jag blev lite kär i min nötis. folk har sagt till mig att jag omöjligt kan minnas det här men det gör jag. folk säger så mycket.
jag är tre, fyra år och sitter i en barnvagn. min mamma kör mig. vi bor i en sliten stadsdel, den är grå och dagarna är grå. mamma kör mig till kiosken som ligger några portar bort. jag får välja precis vad jag vill, jag pekar och det blir en nötcréme. jag tittar upp på min mamma som ler. det var det.
jag är äldre nu än hon var då, ensamstående fabriksarbetare med barn.
nu när jag tänker tillbaka så förstår jag att turen till kiosken inte handlade om min nötcréme så mycket som den handlade om att hon behövde cigg.
en annan gång när jag var elva hade jag fått en tjuga på något vis, jobbat ihop, eller vunnit. maria h och jag gick nedför berget från egnahem till kiosken i huskvarna centrum och jag fick tjugo nötcréme för min tjuga. extas.
men jag skämdes minns jag. det kändes överdrivet att ha så många. så jag gav bort en del till maria. sen lät jag dem ligga i jackfickan några dagar. gav bort nån på skolgården, var poppis för en dag. ja, det kändes nog för glupskt. överdrivet.
varenda gång jag ser en nötcréme hugger det till lite. på ett helt okej sätt.
de är fortfarande goda. och söta att titta på. en liten kärlekshistoria som fortfarande håller. om jag bara tänker på det fina vi har, jag och nötcrémen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar