nu kommer glassbilen!

glass brukar hjälpa mot det mesta. solsken hjälper också, sommar är också bra för humöret.
men vissa dagar hjälper inte ens glass. dåliga dagar, fy på dig, dåliga dag.
såg ett klipp ur serien hjälp! som gick på tv4, rhenborg erkänner för sin psykolog att vissa dagar drömmer han om att sno en glassbil, åka in i skogen och bara äta upp allt i bilen.
jag drömmer om världens godaste glass idag, i glassbaren i zadar, kroatien. jag går in och ber om tre kulor kokos. den är bäst. favoriten.

det är märkligt att när jag sitter och tycker synd om sig själv så händer inte mer än att jag tycker synd om mig själv. så fort jag släpper det, sjunger lite för katten, eller tänker på annat, så händer det nåt annat bra.

glassbilen låter trudili-du, trudili-du du-du-du-du. alla barn släpper allt de håller på med, vänder på huvudet i ljudets riktning, springer mot bilen. dags att släppa och springa i rätt riktning. glassbilen, här kommer jag.

slush är inte min grej

jag trodde att en slush var det jag ville ha, att det var det jag behövde en varm dag på tåget. det borde vara gott, cola med is i, en blandning av milkshake och en kyld läsk. men den är värdelös. det är inte mer än lite färg och en jäddra massa is som behöver tid på sig att smälta. vätskan är borta efter en slurp. sen är det väntan, väntan, väntan på att att resten ska smälta.
nu minns jag varför jag inte har slushen i reportoaren. den är inte vad den verkar vara, alls. den är värdelös och mina medpassagerare på tåget stör sig på mitt slurpande. jag spelar oberörd och slurpar högre.

förra sommaren satt jag på en gräsmatta utanför nån kyrka i haga, göteborg. krossat hjärta under läkning, hade fikat jättefika på husaren. hade tydligen valt fel igen. man vill väl så gärna att saker ska vara som de verkar, eller att de ska följa den föreställningen man har om dem.
men det blir en slush, en gång om året, en gång varje sommar. vet inte vad jag tror, att den ska ändra sig. slushen ändrar sig inte, men det har jag gjort. jag säger nej. våren 2009 var sista gången jag köpte en slush. den kan rulla runt i sin maskin på pressbyrån, men jag säger nej.

magnum mandel innan allt blir svart

det blir en magnum mandel. dagen då jag egentligen letade efter en siaglass, frix. gick till fyra kiosker, två mataffärer och en pressbyrå, ingen sia. jönköping.
det blir en magnum mandel. den är en klassisk gräddglass, har ett knaprigt skal och ett krämigt inre. ungefär som att bli hungrig när man reser och man väljer att äta på en hamburgerkedja, man vet vad man får.
val är jobbiga. väljer jag fel så exploderar världen. kanske.

sitter med glasögon på nu, ser smågrejer på min tjocktv, ser detaljer utomhus, det är faktiskt riktigt trevligt. men att välja glasögon var svettigt. gick in lite på sköj förra veckan hos optikern, fick lägga undan ett par jag gillade. dagen efter insåg jag att jag kunde välja vilka jag ville, i hela världen. optikermannen stressar mig. han har inte kul, tänker jag och mår lite illa. vill att han ska välja ett par åt mig. han skrattar. allt blir svart.
det blir dem jag la undan dagen innan. nu tänker jag inte mer på det. jag är bra på det, när valet väl är gjort.

det blir en magnum mandel, på trappan till sofiakyrkan i solen. jag insåg till slut att det inte skulle bli en frix från sia.
men den är en riktig klassiker. inte min favorit men den gör livet lite mindre stressigt.

gratissocker

i början av maj hamnade jag på någon slags sosse-sammankomst, jag skjutsade dit en föreläsare i min kusins röda volvo. när föreläsningen börjar hör jag det där ljudet av prassel. godispapper. det ljudet kan jag höra i sömnen.
på ett bord i salen finns en fruktskål och två godisskålar. under bensträckaren var folk framme vid bordet och grävde girigt i godisskålen. frukten fick stå fri. jag gick också fram. till godiset.
det är något lockande med gratisgodis, det gör en girig. helt klart. socker är som heroin, säger de.
jag tänkte lite kort att även hitler bjöd på godis när han höll tal. så att folk skulle förknippa honom med något sött, något positivt. marknadsföring, heter det då.

jag förtidsröstade idag. inte på sossarna dock. lite sköj att ha det gjort, lite tragiskt också. men jag gjorde det.
och sossegodiset, det var helt okej. wiengummi, rött, fastnade inte i tänderna.
gratisgodis är en av få saker man inte kan klaga på, lika lite som man kan klaga på saker som man tycker är fel om man inte har röstat.

min första kärlek

min första sockerförälskelse var nötcrémen. den var söt, knaprig, kom i en smidig förpackning och krävde lite skills för att få ut det sista i påsen, en liten utmaning också.
men jag tror att det var något mer med den lilla nötcréme-påsen än att den bara var god. det var hela grejen runt den när jag var liten. eller i alla fall det där ögonblicket jag alltid kommer minnas, då jag blev lite kär i min nötis. folk har sagt till mig att jag omöjligt kan minnas det här men det gör jag. folk säger så mycket.
jag är tre, fyra år och sitter i en barnvagn. min mamma kör mig. vi bor i en sliten stadsdel, den är grå och dagarna är grå. mamma kör mig till kiosken som ligger några portar bort. jag får välja precis vad jag vill, jag pekar och det blir en nötcréme. jag tittar upp på min mamma som ler. det var det.
jag är äldre nu än hon var då, ensamstående fabriksarbetare med barn.
nu när jag tänker tillbaka så förstår jag att turen till kiosken inte handlade om min nötcréme så mycket som den handlade om att hon behövde cigg.

en annan gång när jag var elva hade jag fått en tjuga på något vis, jobbat ihop, eller vunnit. maria h och jag gick nedför berget från egnahem till kiosken i huskvarna centrum och jag fick tjugo nötcréme för min tjuga. extas.
men jag skämdes minns jag. det kändes överdrivet att ha så många. så jag gav bort en del till maria. sen lät jag dem ligga i jackfickan några dagar. gav bort nån på skolgården, var poppis för en dag. ja, det kändes nog för glupskt. överdrivet.

varenda gång jag ser en nötcréme hugger det till lite. på ett helt okej sätt.
de är fortfarande goda. och söta att titta på. en liten kärlekshistoria som fortfarande håller. om jag bara tänker på det fina vi har, jag och nötcrémen.